‘Heltidstjänstens’ myt

Vi har fått för oss att för att en tjänst ska vara av riktigt värde måste den innebära en heltidsanställning. Som varje berömälskande farisé vet, är heltidsposter den moderna kyrkans statussymboler nummer ett. Ändå hade inte ens aposteln Paulus en heltidstjänst. (Apg 18:3-4; 2Kor 12:14-15) Jag kan inte föreställa mig en större tjänst än den som denne sadelmakare hade. Jag föreställer mig att det på hans tid krävdes särskilt långa arbetstider för att ge ekonomiskt oberoende, men detta var den väg han valde. Skriften berättar om hans övertygelse att deltidstjänst (d.v.s. självförsörjning) om något, är bättre än heltidstjänst. (1 Kor 9:11-18)

Faktum är att det inte var det apostoliska arbetet som var Paulus särskilda kärleksgåva till Gud. Det verkar som att han betraktade hantverksarbetet som varande sin enda triumf, sitt enda frivilliga offer till Gud och kyrkan. Att försörja sig själv var, till skillnad från de många och långa bönerna, studierna, alla predikningar, besök, svårigheter, pryglingar o.s.v. hans enda möjlighet att arbeta bortom plikten, det enda som egentligen var värt beröm och evig belöning. (Jämför med Luk 17:10) Om det tycks vara ett överdrivet antagande så lyssna till hans egna ord. Läs 1 Kor9:14-18. Man kan gott tycka att jag t.o.m. har underskattat den vikt Paulus lade vid att vara självförsörjande.

Alla försök att förtjäna sitt uppehälle når inte dessa höjder. Det tilltalade Paulus därför att han hade både möjlighet och rätt att inte försörja sig själv. Icke desto mindre spräcker det antagandet att en heltidstjänst är höjden av kristet tjänande.

Om jag skulle hamna i kristet arbete på heltid är det förmodligen p.g.a. svaghet. - min oförmåga att hålla två bollar i luften - mer än ett tecken på att jag verkligen är något. Heltidstjänst är vanligtvis välgrundad och biblisk, men det är ett allvarligt misstag att betrakta deltid som ett misslyckande. Kanske skulle man kunna gör stor sak av överlägsenheten i en deltidstjänst, men jag undrar om det är särskilt gudfruktigt att inlåta sig i sådana jämförelser. Det är emellertid värt att notera, att de som skänker sina tjänster utan att ta betalt har en andra uppgift - den viktiga givartjänsten, (Rom 12:6-8) Denna andra tjänst var så viktig för Paulus att han för att nå fram till den, förverkade sin rätt till fru och barn. (I 1 Kor 9:5 talar Paulus i sammanhanget om att förbli ensamstående för att inte bli en ekonomisk börda för församlingen.

Vi har missat något viktigt om vi tror att Skriften anser att det är ovanligt att finansiera sin egen tjänst. Vi kan inte vara säkra på att Paulus och hans apostlakollegors ekonomiska arrangemang gjorde dem till en minoritet bland apostlarna. (Paulus skrev ‘vi’ (1 Kor 9:11-12) Det inkluderade åtminstone Barnabas. (1 Kor 9:6 Antagligen gjorde Paulus Missionärskollegor likadant och dessa fick tydligen senare titeln apostlar - Apg 14:4, 14; 1 Thess 2:6, se även Rom 16:7.) Paulus ansåg emellertid att hans sätt var det normala för alla kristna. En av anledningarna till att han valde att försörja sig själv var att han ville skapa ett mönster som de nyomvända skulle följa. (2 Thess 4:11-12) Om och om igen, flödar Paulus instruktioner över av sådana uppmaningar. (2 Kor 9:10-11; Ef 4:28; 1 Thess 5:14 och speciellt 2 Thess 3:6-14)

Det förlorade vapnet

En kristen ledare flög från Amerika till Calcutta för att lägga fram ett utomordentligt erbjudande till missionären Mark Buntain. Mark, som närmade sig sextioårsåldern, erbjöds vad hans dotter kallade en ‘fantastisk’ lön livet ut plus ett dyrt hus i USA I gengäld skulle han ägna resten av sitt liv åt bön.

Håll detta i bakhuvudet och kom med mig till 1 Timoteusbrevet.

Jag har ofta förbryllats av Paulus riktlinjer för en del av de änkor som försörjdes av kyrkan. (1 Tim 5:3-16) Vanligtvis föredrog Paulus att änkor gifte om sig. (1 Tim 5:14) Så varför var det likställt med ett brutet löfte om dessa änkor gifte om sig? (1 Tim 5:11-12) Varför granskades inte bara deras materiella behov utan även deras karaktär och tidigare tjänande? (1 Tim 5:7,9) Det låter ju som kraven man ställde på församlingarnas medhjälpare (diakoner) och inte som krav på mottagare av välgörenhet. Dessutom, varför var de ‘riktiga’ änkorna de som bad natt och dag? (1 Tim 5:5-7) Efter flera års funderingar och förvirring föll bitarna plötsligt på plats: dessa gamla damer var mer än välgörenhetstagare, de var kyrkans avlönande personal och liksom Hanna i templet överlåtna till bönetjänsten och kanske också till andra uppdrag. (Luk 2:36-38) Därför förväntades de hålla en hög standard. Därför skulle giftermål vara ett hinder.

Förbönstjänsten är ingen barfotapromenad bland tusenskönor. I stora delar av världen rasar krig som avgör om massorna ska tillhöra islam eller ej. Jag ryser vid tanken. Jag skulle hellre själv bli dödad än att döda någon annan. Ändå, när jag föreställer mig allt soldater måste gå igenom för att komma åt att döda någon, undrar jag hur mycket jag skulle vara villig att utstå i bönekriget om själars befrielse. Detta är det svåra uppdrag som anförtros åt kvinnor som vi tror inte längre har något att bidraga med. Denna grupp som idag är mest frestade att se sig själva som värdelösa var den tidiga kyrkans högt värderade kraftgenerator!

Om jag förblir aktiv kommer också jag att få en heltidstjänst när jag pensioneras. Liksom änkor med barn, (1 Tim 5:4, 8, 16) kommer jag inte att få ekonomiskt stöd från kyrkan, men det är ändå en fullt giltig heltidstjänst. Medan alla andra står med en fot i graven och den andra fastklämd i likbilens dörr, kan jag få bli mäktigt använd av Gud. Det kan bli den mest produktiva tiden i mitt liv! Eller använder Gud bara änkor?

'Heltidsmissionären' och andra fabler

Många av oss har en högst romantiserad bild av heltidstjänsten.

Innan min hälsa kraftigt försämrades var jag för en tid inblandad i så kallat kristet heltidsarbete inom en missionsorganisation. Platsen var bara tillgänglig för de som avlagt examen på bibelcollege. Liksom de flesta andra i den permanenta personalen, hade jag en uppgift som innebar rent kontors- och lagerarbete. Det enda som skilde mig från en profant anställd var mitt nästan obefintliga löneavtal. (Säg inget till facket.) I teorin kunde jag tagit ett jobb med normal lön och givit ekonomiskt stöd till en icke-kristen som utförde mitt ‘missionsarbete’. Resultatet hade varit identiskt.

Det är mycket vanligt att också missionärer ute vid frontlinjen bara har möjlighet att vistas i ett land om de kommer som sjuksköterskor, lärare, jordbrukskonsulter och liknande. Tiden som ägnas åt evangelisation, bön eller bibelundervisning blir för dem kraftigt nedkortad.

Missionsuppdragets ‘deltidsnatur’ var tydlig långt före det kom till några visumrestriktioner. När Livingstone strövade omkring i Afrika på sina berömda forskningsresor, hade han uppenbarligen dåligt med tid över till kyrkligt arbete. Hans mål var att bereda vägen för andra missionärer. Tidigare hade han dock öppnat en missionsstation och där tillbringat flera år. David beskrev en typisk stressig dag under den här tiden av sitt liv ‘för att berätta om en källa till sorg, att så lite av min tid ägnas åt verkligt missionsarbete.’

Fr.o.m 1732 etablerades herrnhutistiska missionsstationer på Jungfruöarna, Grönland, i Nordamerika, Lappland, Sydamerika och Afrika under en tidsrymd av bara fyra år. På bara två decennier sände de ut fler missionärer än alla protestanter tillsammans lyckats få fram under de två tidigare århundradena. (Du kanske känner till att herrnhutistiska missionärer gjorde ett starkt intryck på bröderna John och Charles Wesley innan de omvändes?) En av sextio herrnhutister var missionär. En av fem tusen är den protestantiska normen. En mycket viktig nyckel till denna fenomenala framgång var att herrrnhutisternas missionäreer var självförsörjande lekmän. De ansåg att penninggåvor inte kunde finansiera världsevangelisationen på rätt sätt. Deras flitiga företagsamhet gav dem inte bara tillträde till missionsfältet utan uppgraderade också ekonomin i det adopterade landet.

Dr. Gutzlaff var en begåvad man i besittning av stora rikedomar och ett avsevärt inflytande, som var pionjärevangelist i avlägsna delar av Kina. Detta gjorde han inte som något aktningsvärt och vördat sändebud, buren på axlarna av en kuli, utan medan han arbetade kock och sjöman på en kinesisk djonk.

Under en stor del av sin tid i Indien försörjde William Carey inte bara sig själv, utan också andra missionärer, genom profant arbete.

Dr. Paul Brands mest värdefulla bidrag till en mänsklighet i nöd är utan tvekan dennes lepraforskning. Ändå var han under den första kritiska perioden begränsad till att forska på sin nästan obefintliga fritid och arbetade tills han var på gränsen till utmattning - trots att han faktiskt var medicinsk missionär på heltid.

Missionärer är hängivna kristna som talar det lokala språket sämre än en sexåring. De syns i mängden för de ser så lustiga ut. Bortsett från detta skiljer sig deras liv inte mycket från vårt, om vi delar deras iver och heliga överlåtelse.

Låt oss återvända hem till vår värld.

Följande avslöjande har inte rentvåtts officiellt av CIA, men jag tror att jag kan känna mig trygg när jag nu läcker ut några detaljer. Jag har varit spion och använt elektronisk övervakning. I alla fall nästan. Eftersom jag är lekman (För det mesta leker jag 'Björnen sover' hemma i sängen) tilläts jag inte deltaga i en pastorskonferens, men jag lyckades ändå lägga vantarna på ett kassettband. Jag blev förbluffad av vad som avslöjades på bandet. Visste du att många pastorer längtar efter att pensioneras för att äntligen kunna ägna sig åt ‘riktig’ tjänst?

Pastor Pamp arbetar sjuttio timmar i veckan. Drar vi av restider, administrativa uppgifter o.s.v. finner vi att bara ca. trettio timmar ägnas åt verkligt ‘andliga’ uppgifter. Fröken Vardaglig däremot, ägnar utanför sitt profana arbete, timmar åt bön, bibelstudier, kyrkbesök, kyrkligt arbete, vittnande på jobbet och för grannar och vänner. Faktum är att om hon lade ihop alltsammans skulle det ibland bli totalt trettio timmar i veckan. Skillnaden mellan dessa båda människor är nittio procent illusioner.

Jag svingar inte mitt svärd mot de som öser beröm över pastor Pamp utan mot de som inte också öser beröm över fröken Vardaglig. som jag ser det, kommer fröken Vardaglig ut ur sin bönekammare förvandlad till Ståldamen. Listigt förklädd till välmenande journalist, banktjänsteman eller vad som helst, är hon mäktigare än ett stort gäng demoner och med en enda bön förflyttar hon stora berg. För sin Herre talar hon fortare än ett lokomotiv. (Jaså, talar lokomotiv? Övers. anm.) Hon betvingar förhärdade själar med blotta tron i en evig kamp för Sanningen - Jesus, den enda Vägen.

Helig eller profan?

Det finns ytterligare en möjlighet och den är mig så främmande att jag ger den mindre utrymme än den förtjänar. För vissa utvalda tycks profant arbete faktiskt vara en heltidstjänst inför Gud.

Det som skiljer det heliga från det profana är inte uppgiften i sig, utan kallelsen. Du kanske inte kan uppskatta värdet av detta därför att du har ett annat öde. Se bara upp, så att du inte förringar någons heliga kall. Att nedvärdera en kallelse är att nedvärdera Kallaren.

För mig är skrivandet ofta ren tillbedjan och lovprisning. Mitt hjärta smälter samman med Guds hjärta medan jag lägger ner mitt liv i den här boken. Det är som en störtvåg av tillbedjan till den som betyder allt för mig. Och ändå, trots att jag försöker, klarar jag inte av att få mitt heltidsjobb att nå högre än till ett tillstånd av irriterad distraktion, men hade Gud gjort mig annorlunda skulle min hängivenhet ha kunnat uttryckas på ett helt annat sätt. Kanske hade jag känt drivkraften att ge utlopp för min kärlek och sökt upphöja min Herre genom kvaliteten på ett fabriksarbete som i glädje utförts inför Hans ansikte.

Det är inte orgelmusik, färgat glas eller att leva på andras pengar som gör en uppgift helig. Heligheten kommer av inget mindre och inget större än av att arbetet anstiftats av herrars Herre, producerat i samförstånd med hans Ande och offrat till honom i glädje och underkastelse, tro, kärlek och renhet. Därför talar Skriften inte nedsättande ens om slavars svett, om det offras till Gud av ett i Kristus förlossat hjärta.