Jakten på drömmars uppfyllelse
av
© Copyright, Grantley
Morris, 1985-1996. För mycket mer av samma författare, se http://net-burst.net/
Ingen del av dessa skrifter får säljas och ingen del kopieras i sin helhet utan att hela detta stycke citeras.
Kapitel 6: Jag måste vara jag!
Himlens topplista ser mest ut som en guide till de största klantarna någonsin och jag älskar det!
Jag måste ha gått rakt in i så många stängda dörrar i mitt andliga jobbsökeri att hela huvudet är en enda återvändsgränd. Av det otal legendariska exempel på kortslutningar i hjärnan jag har i arkivet kan ni denna gång endast pressa ur mig ett exempel. Avslöjar jag mer blir jag för evigt dömd att bära en papperspåse över huvudet under resten av mitt jordeliv - och det frestar mig inte, hur mycket det än förbättrar mitt utseende.
Jag var just på väg hem när en av cheferna sa att han inte kunde starta sin bil.
Någon idiot hade lämnat billjuset på. Plötsligt reagerade mina nerver som om jag drabbats av malaria. Samma morgon hade jag testat lamporna på hela den bilavdelningen.
'Vad konstigt,' tillade en annan chef, 'Jag kan inte heller starta min bil-
batteriet är dött.' (Det var helt klart malaria, kanske också gula febern.) Så dök en annan chef upp - och var det inte en till alldeles bakom honom?
Jag har hjärna för det tekniska; men den har kortslutning.
När jag äter plankstek med lök är den varken vällagad eller ogjord. Och just när jag har fått nog tvingas jag äta upp vad jag sagt. Och det är bara inledningen. Jag tycks hamna i spadet hur jag än gör och det står mig alltid dyrt. Till sist blir allt bara pannkaka.
Jag har gjort fler tavlor än Rembrandt. Medan mitt medvetande sviker mig från det ena misstaget till det andra, fylls jag av misströstan. Sedan haltar jag fram till Bibeln och finner tröst. Jag stöter på Isak som välsignade fel tvilling; (1 Mos 27:21-35) och Jakob, en beräknande mammas gosse, som blev tvungen att gifta sig med sin svägerska för att lappa över sitt första misstag. (1 Mos 29:20-28) Jag hör Job gräva efter ord för att beskriva tragedin som hemsökte hela hans barndom - att han föddes levande. (Job
3:1-19) Jag ser Saul gömma sig bland bagaget; (1 Sam 10:22) Davids käbblande med sina bröder; (1 Sam 17:28-29) Jona som begråter ett vissnat ogräs; (Jona 4:7-9) Tomas som rotar runt i Jesu sår. (Joh 20:24-25)
Jag vet inte om de hade hoppstyltor på den tiden, men om de hade det, lekte de för länge under något bord. Hårdkokta? Dessa ägghjärnor var sannerligen kokta. När helst deras hjärnceller kokade ihop en tanke, duckade hela himlen för att undvika tryckvågorna.
Jo, det är klart, Salomo hade ett gott huvud mellan axlarna - en söt brunett ena natten och en rödhätta natten därpå. Jag tror det var han som i slutändan bara satt och räknade fruar och kysste sina pengar.
Jesus handplockade den tysta, intelligenta sorten. När de var tysta var de intelligenta. Resten av tiden ägnade de åt att utveckla konsten att spotta grodor till fulländning. På deras visitkort måste det ha stått En groda för varje tillfälle. Vi har sönerna Blixt och Blunder; Jakob och Johannes som var beväpnade med tungor programmerade att skjuta först och ställa frågor först vid rättsundersökningen. Dessa dunderskallar trodde till och med att Fredsfursten var med i stjärnornas krig. (Luk 9:54) Sedan har vi Petrus vars mun drabbades av spasmer varje gång hans hjärna föll i djup sömn. Han talade alltid med munnen full och hade ändå plats för en fot därinne. (En mun av normalstorlek skulle fått liktornar.) Och medan denne hjälte med silvertunga och blyhjärna gjorde det som föll sig naturligt för honom, stretade alla andra för att bevisa att de också hade IQ som hålet i en flottyrmunk. Vem kan glömma det där löjliga bönemötet när tjänsteflickan lämnade Petrus utelåst i kylan eftersom bedjarna trodde hon fått en knäpp då hon var dum nog att tro på bönesvar. Till slut drog de den brillianta slutsatsen att killen såg ut och lät som Petrus och som stod och bankade på dörren måste vara Petrus ängel. (Apg 12:12-16) De trodde på att hålla hjärnan i skick som oanvänd. Kommer du ihåg sjusovaren med fönsterplats som föll i en tre våningar djup sömn under Paulus predikan? (Apg 20:9) De får en avhoppare från grundskolan att framstå som ett geni. Paulus skämtade inte när han sa få av de kristna i Korinth var kloka jämfört med normen. (1 Kor 2:26-27) Om de hade varit som andra hade man kunnat polarisera deras intellekt, och inte ens få tillräckligt med el till en huvudvärk.
Jag skulle platsa bland sådant folk. Och vad som driver mig är att dessa virrhjärnor är Guds sorts människor - den sorten som han förvandlar världen med.
Kristna käbblar över om tungotalet har upphört, men det råder ingen tvekan om att blundrar och tecken fortfarande finns bland oss. Seklernas gång har inte gjort de kristna mycket klokare, men inte heller mindre älskade i himlen. Min favorit är Dwight Moody. Han hatade sitt förnamn, utalade Jerusalem i två stavelser och skrev utan skymten av kommatering. Kan du gissa vilka engelska ord han försökte stava till i den här listan: sucksead, beleave, shure, clurks, bead, hav, don, bimb bi, peter? (Succeed, believe, sure, clerks, bed, have, done, 'by 'n by', better: Pollock (1), p 20-36.) 'Jag lär mig att stava,' sa den medelålders Moody, 'Jag är alltid säker på den första och sista bokstaven...' Sådana tillkortakommanden är hjärtevärmande. Att förlöjliga dem är att bete sig som en trettonåring som föraktar sin lillasysters barnslighet - ett beteende som mognare människor tycker är oemotståndligt. Om vi hade haft ett massivt intellekt och kärlek ens i närheten av vår store konungs, skulle vi inte bara urskilja svagheterna som finns också hos de största utan också känna lika stor ömhet för deras mänskliga svaghet som inför klumpigheten hos ett barn.
Vem kunde tro att en religion som betonar hög moral skulle fylla sin heligaste bok med smaskiga detaljer om voyeuren kung David, storälskaren Salomo, Jona med fiskandedräkten, slaskiga Jakob och falske Judas, (1 Mos 38:11-26) bara för att nämna några av denna dånande svärm av förrädare, våldtäcktsmän, mördare och horor som fyller Guds ord?
Få kristna biografier är lika brutalt uppriktiga som Skriften. Om det hade funnits fler böcker som varsamt skalade plasten av berömda kristna, skulle det vara lättare för oss att inse att vi hör hemma i elitserien. Till exempel hade John Wesleys föräldrar ett så stormigt äktenskap att det fortfarande gör folk upprörda. Hans egen rad med snabbt avslutade romanser fortsatte tills han slutligen gifte sig vid 47 års ålder. 'Äktenskapet började illa och därifrån gick det utför,' skrev Petersen. 'Ständig, ömsesidig förbittring' beskrev en annan detta förbund som fladdrade och gnistrade i 20 plågsamma år tills det slutligen ledde till en permanent separation.
Dwight Moodys kristliga gåvor har med rätta prisats, men har du hört om hans humör? En gång knuffade han en person så hårt att mannen for nedför en trappa. 'Hela gudstjänsten är förstörd,' flämtade Moodys vän förskräckt, 'Alla de som bevittnade alltsammans kommer knappast att vara på humör att inspireras av något mer som Mr Moody har att säga ikväll.'
Martin Luther skrev saker om judar som, för att uttrycka sig milt, är högst beklagliga. Och många av våra tidiga protestantiska hjältar i Europa, Storbritannien och Amerika föredrog att döda sina teologiska motståndare på påle eller i galge.
Det krävs ett speciellt sorts liv för att vinna naturfolks förtroende på det sätt som David Livingstone gjorde. Stanley umgicks med Livingstone dygnet runt. Efter fyra veckors intensivt umgänge prisade han Livingstones fromhet och försiktighet. 'Jag fann aldrig några fel hos honom,' sa han. Vi skulle kunna ägna långa beskrivningar åt Livingstones dygder, men där fanns slagg i guldet. Det sägs att han genom hela livet hemsöktes av svåra personlighetsstörningar.
John Sung har kallats otrevlig, tjurig, dålig far och Kinas störste evangelist.
Bob Pierce, som grundade World Vision hade en passion som drev honom: 'Låt mitt hjärta såras av det som sårar Guds hjärta.' En erfaren biografiförfattare och forskare berömde honom med orden 'få personer i historien' har 'visat större medlidande med mänsklighetens lidande än Bob Pierce.' Ändå kan man bara några sidor senare läsa att 'den kärlek han gav så frikostigt' till andra 'gavs i så litet mått till de som mest behövde den - hans fru och döttrar.'
Om du hade känt C. T. Studd personligen skulle du antagligen störts av hans auktoritära sätt, hans giljotinskarpa ärlighet, hans bryska ultimatum. Du skulle kanske, liksom hans egen missionskommitté, oroa dig för hans morfinbruk och vilja sätta stopp för hans bok Jag bryr mig inte ett jävla dugg. Precis som de som kände och älskade honom mest - också närstående familjemedlemmar - skulle du känna dig tvungen att ta avstånd från denna stora missionär.
Vi kan inte tillbe våra hjältar utan att hemfalla åt avgudadyrkan, som till exempel den sataniska lögnen att Gud använder sig av oss som en belöning för ett exemplariskt leverne. Tjänande - liksom frälsningen, helighet och varenda andlig gåva - är alltid oförtjänt och tas emot genom barnslig tro. (Gal 3:2-5) Gud bröt in i Paulus liv och gav honom en enorm uppgift, men inte efter att han bevisat sig värdig, utan när han fortfarande rykte av dödlig vrede mot Kristus; medan han fortfarande - som han senare erkände - den 'störste av syndare', som torterade kristna och hoppades få dem att häda. (Apg 26:9-11,15-18; 22:4-8,10,14-16) Trots att det ägde rum åratal innan det blommade ut till fullo, är tidpunkten för den ursprungliga kallelsen både upplysande och befriande. Jag hoppas att dess innebörd ska rikoschettera i våra huvuden till den dag vi dör.
Ja, vår karaktärsbrister bedrövar den Helige och befläckar hans rykte. Ja, vi måste vara beredda att gräva upp himmel och jord för dra loss rötterna till vår skam. Och ja, hur omöjligt det än låter kan Guds heliga kraft sippra genom bristfälliga och av synd befläckade kanaler till en törstande värld.
Gud använder inte syntetiska helgon som stelnat till färgat glas eller mumifierats till gulbleka fotografier. Om pappersmänniskorna som pressats mellan bokpärmar eller visats upp i speciella söndagsgudstjänster verkar äkta för dig, kommer du att älska påskharen. Om du har tänkt på att kröna marknaden med ditt eget märke på otillräcklighet, glöm det; himlens databanker bågnar av prestationer från människor med likadana karaktärskonstigheter som du. Himlens hjältar är personer med finnar och stripigt hår; människor med rynkor och potatisnäsor. Om du vill se ett riktigt helgon som ligger i träning, en fräsch lärling hos mästaren med potential att tutta på helvetets portar, någon på gränsen till eviga applådåskor, ta en titt i spegeln.
End del kör alltid i livets snabba fil. Jag skulle bli glad om jag kom ut från parkeringsplatsen.
Jag läste om John Wesley. Ju mer jag läste, desto otillräckligare kände jag mig. Liksom Luther och flera andra kända kristna, tycktes Wesley ha förmåga att arbeta för tio män. Jag placerar närmre detaljer i karantän så jag inte sprider mitt svårmod.
Medan jag ännu trevade genom dimman började jag ifrågasätta mina antaganden.Har Gud sådan brist på arbetare att han behöver en person som utför arbete för tio? Skulle inte du och jag kunna vara bland de tio eller tusen som tillsammans väger lika tungt som en Luther eller en Wesley? Är Guds gåvor så ynkliga att de måste koncentreras till ett fåtal händer innan de har ett verkligt värde? Är behovet idag fler Wesleys eller att vanliga kristna kommer över sin misströstan och börjar dra sitt strå till stacken?
Låt oss nöja oss med att uppfylla vår Gudagivna uppgift. Bara det gläder Faderns hjärta och skänker den glädjerika tillfredsställelse vi finns till för. Pressen att dra på sig någon annans skor kommer inte från Gud. Det ger bara till liktornar.
I Jesu fantastiska berättelse fick tre tjänare pengar. En fick fem talenter, en annan fick två och en tredje fick en.(Matt 25:15) Tycker du synd om den som fick så lite? Det brukade jag göra. Det verkar så enormt orättvist även om jag är tvungen att medge att det är så i livet. Gud har fördelat sina gåvor ojämnt. Dessutom är jag i relation till andra, en man med bara en talent.
Efter att ha känt mig orättvist behandlad i åratal gick det upp ett ljus för mig som för alltid skulle fördriva min självömkan. Översatt till dagens valuta var en talent värd 6 000 denarer. Undrar du fortfarande? Nåväl, enligt en annan liknelse var den vanliga lönen för en arbetsdag på 11-12 timmar bara en denar. (Matt 20:1,2,8) Min hjärna puttrar igång. Multiplicera din dagliga lön med 6 000 och se om du föraktar siffran. Du skulle genast kunna åka på semester under 20 eller trettio år, (Den lägre summan om du vanligtvis jobbar 70 timmar i veckan och den högre om du jobbar 40-timmarsvecka) eller om du levde på Jesu tid, skulle du kunna investera i många slavar (som var och en skulle tjäna långt utöver vad de behöver för sitt uppehälle) och leva ett lättjefullt lyxliv under resten av ditt liv.
En talent var värd en trekvarts miljon skärvar som den änkan gav i templet. På den tiden skulle det räckt till ett helt års hyra till 50 hus eller till att köpa en kvarts miljon sparvar (Luk 12:6) (med mängdrabatt skulle du antagligen kunnat köpa varenda sparv på planeten). Judas sålde sin Frälsare för endast två procent av den summan. Med dessa rikedomar skulle du få full tillgång till Roms magnifika offentliga badhus hela dagen, varje dag under 100 år och ha tillräckligt mycket kvar för att köpa en liter vete eller tre liter korn varje dag under två livstider.
Jag kan inte längre tycka synd om den 'stackare' som fick minst. Han var rik. Och han hade potential att fördubbla sina tillgångar. (I Lukas version av liknelsen (Luk 19:12-27), fick tjänarna lika mycket. Kanske visar Lukas version på Guds hjärta medan den andra (Matt 25:16-17) beskriver Guds strategi. Herren älskar sina barn utan att favorisera. Eller kanske berättade Jesus historien en gång ur himlens perspektiv (lika mycket) och en gång ur en människas perspektiv. I våra ögon ser tjänandets gåvor ut att vara av olika stor betydelse, men jag tror inte att Gud ser det så.
Din Far i sin gudomliga och oändliga kärlek, överöser andra människor med sina gåvor. Ändå kan det inte minska styrkan i din egen gåva. Och din investeringspotential är fenomenal.
Vem kan klaga när den visaste Personen i universum gör som han vill med sin egen rikedom? Istället för att vara bitter på Gud för hans vänlighet mot andra eller att svansa för de som ser ut att ha mer, har du verkligen skäl att glädja dig åt väldigheten hos din egen gåva. Låt gåvan, i glad tacksamhet till Gud, växa till full storlek så att du när kungen återvänder kan lägga ner en dubbelt så stor gåva vid hans fötter.
Det finns en annan sida av saken. Visste du att…
* De flesta skådespelare som vill spela rollen som Long Johm Silver är hopplöst otillräckliga? De har för många ben.
* De flesta människor ser ut som löjligt uppklädda, icke-japanska, anorektiska sumobrottare?
* När jag var yngre kunde jag springa snabbare än Carl Lewis? Genom åren avtog min överlägsenhet, särskilt efter att lille Carl lärde sig gå.
Jag vet vad du tänker: Lampan på övervåningen har brunnit till slut. Det var en olycka. De sa att framgången väntade runt hörnet, men jag snubblade över husknuten och slog i huvudet. Innan du börjar sända krya-på-dig-kort, låt mig försäkra dig om att jag mår lika bra som de flesta andra här på anstalten. Min poäng är denna: Om du ser dig själv som begåvad eller bara knäpp, oumbärlig eller opassande, beror helt på vilken referensram du väljer. Sett genom Guds referensram - de livsuppgifter han givit dig - är ingen så perfekt utrustad som du.
Om det låter som högtravande idealism i dina öron, har du inte tänkt igenom det ordentligt. Gör det och det blir en källa till tröst och styrka. Du kan välja vilken person som helst och fylla flera volymer med vad han eller hon inte kan eller är fullkomligt hopplös i, men det är inte mer relevant än att en videoapparat inte kan flyga, diska, släcka törst, knyta skosnören eller förebygga hål i tänderna. Inte nog med att listan över vad en videoapparat inte kan göra är oändlig; den är dessutom dålig på många saker den kan göra. Den fungerar dåligt som brevpress, vinkelhake och bokstöd. Man kan använda den som flugsmälla, men bara en gång. En sådan lista missar poängen: allt som är skickligt utformat är optimalt utrustat - och vanligtvis utrustat enbart för det särskilda och lovvärda ändamål det tillverkats för.
Har du hört om mannen som ärvde en gammal fiol och en oljemålning? Full av förväntan tog han med dem till en expert för att få veta värdet och till sin stora häpnad upptäckte han sig vara den stolte ägaren till en Stradivarius och en Rembrandt. Tyvärr var Stradivarius en gräslig tavelmålare och Rembrandts violin var värdelös.
En utomordentligt attraktiv kvinna hörde bröllopsklockor ringa när hon hade en viss brilliant kompositör i tankarna. 'Med din hjärna och mitt utseende,' sa hon till honom, 'vilka underbara barn vi skulle få!'
Kompositören svarade, 'Kan du tänka dig ett barn med mitt utseende och din hjärna?'
Självklart kan du inte göra allt - det var aldrig din Designers avsikt - men att inbilla sig att din Skapare och Frälsare inte utrustat dig till perfektion för att genomföra ditt uppdrag är samma sak som att anklaga din Skapare för otillräcklighet och inkompetens. Inse fakta: allt Gud gör är imponerande. Du är superbt utrustad för den uppgift du fått.
Om du tror dig vara kallad till en 'normal' tjänst, tänk om.
Vår Ledares uppträdande chockerade det religiösa etablissemanget. Kristus festade med skurkar, fyllon och horor. (Luk 5:29-30; 7:37-39) En prostituerad kysste hans fötter. Han gjorde saker under sabbaten som han inte borde göra. Han förolämpade dignitärer genom att kalla dem för huggormar, blinda dårar, vitmålade gravar och andra kärvänliga smeknamn. (Matt 15:12-14; 23:1-7,13-33) De som stod honom närmast hade vanligtvis ingen aning om vad han talade om - han varnade dem för Fariséerna och de trodde att han klagade över att de lämnat brödet kvar när de gick vidare (Matt 16:6-12) - men för dem som befann sig utanför den inre cirkeln, var Kristus inte alls lika tydlig. 'Ät mitt kött och drick mitt blod,' krävde han.
Stora skaror gav sig äcklade iväg (Joh 6:53,60,66) Han upphöjdes av demoner och föraktades av teologerna. Han talade med en feber, ett träd och till och med en storm. (Mark 4:39; 11:14; Luk 4:39) Det dröjde inte innan Jesu mentala hälsa blev ifrågasatt.
Vid ett tillfälle kom hans familj för att omhänderta honom (Mark 3:21) Ständigt förstörde han begravningar, fråntog tiggarna deras enda inkomstkälla - deras handikapp - och retade upp religiösa ledare. Han gjorde gegga av spott och kletade det i ögonen på en tiggare. (Joh 9:6, se även Mark 8:23) Han stack fingrarna i en mans öron, spottade och högg tag i mannens tunga. (Mark 7:33) Hur många kyrkor skulle tolerera ett sådant löjligt beteende? Han genade över en sjö utan att ta med sig båten. (Joh 6:19) Han skickade 2000 svin att rusa rakt in i döden (Mark 5:12-13) Han angrep templets personal fysiskt (Joh 2:15) Ingen - varken vänner, familj, beundrare, hängivna efterföljare, lagiska eller slappa - kunde acceptera hans ståndpunkter särskilt länge.
Är du verkligen säker på att du vill vara lik Kristus?
Att förkroppsliga den gudomliga perfektionen gjorde vår Frälsare till en sådan udda figur att ingen visste vad de skulle ta sig till med honom. Ändå kommer vi i vår mänskliga ofullkomlighet inte att vandra på jämnare vägar. Kristus gav oss sin Ande och om vi törs följa hans befallning kan vi förväntas störa människors känsla för god ton och klokt beteende lika ofta som han gjorde. Så har det alltid varit.
Söndag efter söndag runt om i landet, läses med vördnad från predikstolar om Skriftens hjältar. Men om Bibelns brokiga skara gjorde ett återbesök på den här planeten, skulle de då vördas i våra kyrkor?. Även Fariséerna vördade döda profeter. Det är de som fortfarande är vid liv som får oss att nervöst skruva på oss. Vi har Jesus som drack och nasaréerna som avstod till och med från vindruvor. (4 Mos 6:4) Salomo bar extravaganta kreationer. Lika heliga män var klädda i trasor. Paulus kläder skulle placera till och med en apostel på svarta listan i de flesta kyrkor. (Ja alltså, om det inte var en klänning han hade på sig, vad var det då? Ett nattlinne?) En del bodde i palats och andra i grottor. En del av dem var fritänkare på området personlig hygien. Många var offentligt utstötta och några var till och med laglösa, men de vägrade att bli som alla andra. Om de hade is i ådrorna eller permafrost i hjärnan, får du bilda dig en egen uppfattning om, men de nådde sannerligen nya höjder i konsten att bete sig märkligt
Om du vill vara framträdande som klarröd akne ska du ha en inställning som profeterna i Gamla Testamentet. Vansinniga upptåg för at få publicitet var deras specialitet. Man skulle kunna tro att Hesekiel försökte ta rekordet för 'knepigaste bravad i Guinness Rekordbok' när han låg på ena sidan i ett helt år och eldade med dynga för att kunna laga mat som ransionerats fast ransionering inte behövdes. (Gud ville att han skulle avända avföring från människor, men Hesekiel var för normal för det. (Hes 4:4-15)) Han grävde sig genom en vägg, byggde ett pålverk mot en tegelsten som han kallade för 'Jerusalem' och attackerade sitt eget avrakade hår. (Hes 4:1-3; 5:1-4; 12:5) Jesaja strosade omkring nästan helt näck i tre år. (Jesaja 20:2-4) Hosea inledde ett förhållande med en viss sorts kvinna. Fromma ögonbryn måste ha skjutit genom hustaket. Ändå var detta inga idéer uppkomna ur harhjärnorna hos ett gäng religiösa knäppisar. Det var Gudsmän som lät sig ledas av den Allsmäktige.
Se Simson där han faller pladask på ansiktet - han har snubblat över håret igen. I närheten står en nasir som desperat försöker hålla sig för skratt (skratta åt Simson och du kan skratta hela vägen till sjukhuset). Nasiren har efter Guds anvisning rakat sig över hela huvudet. (4 Mos 6:9, 18-19) Vi har här två män som leds av helig Ande. En vi inte skulle acceptera eftersom hans hår aldrig sett skymten av ett rakblad och en annan just därför att han har sett ett.. Det är ju allom bekant att heliga människor måste anpassa sig efter våra normer.
Jag skulle kunna pladdra vidare i all oändlighet om vansinnesgärningar hos pajaser som Simson, den långhårige drummeln som rev ner hela huset - över sig själv; (Dom 16:30) Jakob, som tog struptag på en ängel; (1 Mos 32:24 ff) Daniel, som hamnade på lejonens meny, inte för att han bad utan för att han insisterade på att be med böjda knän och öppna fönster. (Dan 6:10) Jag skulle kunna författa nidskrifter om hela arméer - som till exempel den som gav sig ut i krig och insisterade på att kören skulle gå först, (2 Krön 20:21) eller Josuas trupper som vaggade runt i cirklar till Jerikobornas stora (och kortlivade) nöje. (Josua 6:3) (Så pinsamt det måste ha varit att delta i den där snurriga armén. Lokalbefolkningen måste ha dött av skratt.) Eller så kan jag glida ur Bibelns pärmar och berätta om Luther som kastade ett bläckhorn på djävulenl; om Wesley, som bad för sin hästs ben; om Finney som fick skämtsamma fabriksarbeterskor ner på knä genom att bara se på dem, om begravningståget på 1800-talet där en predikant skuttade upp ur kistan och gav sig på de chockerade åskådarna verbalt. Jag säger dig att du och jag är de första riktigt vettiga kristna som någonsin levt!
Men ärligt talat, har Gud slutat att stå bakom människor som bryter mot konventionerna? Eller har vi slutat att uppmärksamma hans stöd? Har Gud gjort slut på sin kreativitet eller har vi gjort slut på hans tålamod?
Om vi vore mer öppna för Andens ledning skulle då kyrkan ha färre söndagsskollärare och fler clowner, serietecknare och dockteatrar; färre körmedlemmar och fler joddlare, mimare och helt nya sorters musik; färre predikanter och fler underhållare, filmproducenter och datorgenier?
Jag är varken radikal eller dogmatisk nu. Jag talar bara för en armé av Kristuscentrerade helgon som är hängivna i att låta Guds Ande uttrycka sig på det sätt han väljer framför att låta våra tomathjärnor tänka ut hur han ska bete sig. Visst är det bra om din kallelse verkar lugn och normal, bara det är din kallelse och inte en flyktväg.
Skvaller!
Fel par skor
Mannen med en talent
En normal tjänst?