Fördelarna med att kliva in i en ny dimension med Gud är fler än bara en extra dos råstyrka. Ett besvärande stort antal kraftfulla tjänster har kollapsat, ibland på ett mycket tragiskt sätt, till följd av utbrändhet.
I en otrolig berättelse beskriver Jamie Buckingham sitt försök att installera ett begagnat sprinklersystem. Resultatet fungerade nästan bra, men han kom fram till att ett högre tryck behövdes … Han kopplade in en ny pump och vred om kranen. Plötsligt sköt geysrar i höjden omkring honom. Vattenkanoner vräkte upp gräs och jord på hustaket. Tidigare okända småhål förvandlades till illvilliga vattenpistoler. Ledningar brast i underjorden. Spridningshuvudena flög i luften. Katastrofen föll som ett regn över honom.
Vad händer med dig när trycket ökar?
Himlen vet när du är fullt utrustad. Vad du upplever som en irriterande tvångströja kanske är en skyddande kokong där du genomgår en livsviktig, nästan helt omärklig förvandling. När du släpps ut kommer du inte bara ha en uppgift utan dessutom vara försedd med vingar som bär dig över varje fara. Att invänta rätt tidpunkt reducerar risken för utbrändhet eller allvarliga misstag i framtiden.
Även om tragedierna till följd av för tidig invigning i en tjänst kan se ut på många olika sätt, har jag sett tillräckligt för att inse att jag hellre ligger på is nu, än hamnar i hetluften senare.
Lagarbete
Den väldoftande olja som rann nedför Arons skägg liknas ofta vid Guds folk när det står enat. Var det allt som psalmisten hade i åtanke eller var det också viktigt att det var ceremonin då den högste prästen avskildes till sin heliga tjänst han hade i tankarna? Kan det vara mer än en slump att psalmisten genom denna jämförelse sammankopplade inledningen till en mycket viktig tjänst med Guds folks enhet? (2 Mos 30:22-25,30 Ps 133:1-2)
Thomas Edisons osannolika rad med uppfinningar - 1093 patent - blir högst sannolik när vi får veta att han kring sig hade en grupp med 3600 medarbetare som hjälpte honom att göra experiment. 'Bättre är två än en' och 'tredubbel tråd brister inte så lätt,' konstaterar Skriften. (Pred 4:9-12) Detta utökar principen till att gälla större skaror. Det antyder att hundra personer som står enade i samma uppgift kommer att nå bättre resultat än om de hundra delades in i ett antal orelaterade grupper. (4 Mos 26:8)
Ta en titt i Jeremias bok. Om någon var ensamvarg så var det Jeremia. Han var en av de få bland Bibelns heliga som aldrig gifte sig. (Jer 16:1-2) Icke desto mindre hade han Baruk som kamrat och assistent. (Jer 32:12-16; 36:4-32; 43:1-6; 45:1-2) Elia hade Elisha. (1 Kung 19:19-21) Elisha hade Gechasi. (2 Kung 5:20) Jesus hade inte bara sina 12 lärjungar, utan också en viktig grupp med kvinnliga medhjälpare (Luk 8:1-3) och andra lojala vänner som till exempel Mattias. (Apg 1:21-23)
Mose hade Jetro, Mirjam, Aron, Josua och många andra och ändå vacklade han för att hans arbetslag var för litet. (4 Mos 11:14-17; 2 Mos 18:17-24)
Om någon kunde lyckats med kristet arbete utan hjälp från någon, var det aposteln Palulus. Ändå gjorde han så gott som allt i samarbete med andra troende. Se efter i hans brev: trots att vi kallar dem Paulus epistlar var de flesta av dem inte från Paulus utan från 'Paulus och Timotheos', (2 Kor 1:1; Fil 1:1; Kol 1:1; Filemon 1:1) eller 'Paulus, Silvanus och Timotheos', (1 Thess 1:1; 2 Thess 1:1) eller 'Paulus och Sosthenes'. (1 Kor 1:1) Han var utan sällskap endast när han återvände till Jerusalem från Damaskus den första gången. Denna onaturliga situation måste snabbt korrigeras. Barnabas kom som en räddande ängel (Apg 9:26-28)
Trots att Paulus tog emot sin kallelse flera år tidigare, var det inte förrän efter att kallelsen bekräftats i ett kyrkligt samanhang som han gav sig iväg. (Apg 13:1-3; Apg 9:15-16; 22:21; 26:17-18) Från och med då var det Paulus och Barnabas och Markus, eller Paulus och Silas och Timotheos eller någon annan kombination, såsom den skara troende som Lukas refererade till med ordet 'vi'. Och vid varje anhalt samlades snart en ny församling omring dem.
Motivera andra kristna att engagera sig i din tjänst. Visa dem att deras intresse, uppmuntran, bön, synpunkter och annat stöd är betydande bidrag i ditt arbete för Gud.
Ett fåtal av oss inser vikten av, eller kan urskilja svårigheterna i, en tjänst de inte är delaktiga i. Om hon inte talar om sina behov, hur ska vi kunna veta att damen som förbereder nattvardskärlen behöver en medhjälpare? Om han inte påminner oss, kommer få av oss komma ihåg att be för att kyrkvaktmästarens plikter inte hindrar hans behov att delta i gudstjänsten. Utbilda oss andra i hur vi kan stötta dig.
Då du får andra att känna sig som viktiga komponenter för genomförandet av ditt uppdrag uppmuntras de att bidraga med mer. Ditt arbete kommer att utökas, Herren blir mer upphöjd och fler människor får känna glädjen i att deltaga i kristen tjänst.
Naturligtvis bör du också stötta andras tjänande.
Gud gjorde dig till stjärna, men inte till hela filmen; ett viktigt instrument, inte till en hel orkester. Vi behöver varandra. För att nå vår fulla potential måste vi ta oss in till exakt den plats i Kristi kropp som förberetts för oss.
Kraften från en uråldrig hemlighet
Vi kommer nu till den sanning som för många läsare är den mest förlösande i hela boken. Den gnistan har kraft att sända ut tusentals i tjänst. Och när jag talar om vad det är förväntar jag mig att hälsas av en uppriktigt menad kulsprutekaskad.
Låt oss plumsa i vid den djupa änden. Du kommer genast se varför vi tvingas förkasta en betydande del av den Heliga Skrift. Efter den inledande chocken,kommer du dra skutsatsen att mina tankar är som sällsynt porslin - gamla och spruckna. Jag har haft en brainstorm och nu är det strömavbrott.
Kontrastera dagens samhälle med Guds folks underkastelse när:
* Åttioårige Mose bad sin svärfar om tillåtelse innan han inledde sin av Gud beordrade återresa till Egypten. (2 Mos 4:18)
* Rut förklarade sin döda makes mor total underkastelse; (Rut 3:5) och sökte hennes tillåtelse innan hon gjorde den enklaste, mest logiska handling. (Rut 2:2)
* Verbal misshandel av föräldrar straffades med döden. (2 Mos 21:17; 4 Mos 20:9 - se också 2 Mos 21:15; 5 Mos 21:18-21)
* Avigajil besvarade Davids frieri med att buga sig mot marken och säga, 'låt mig vara en slavinna som tvättar fötterna på min herres tjänare.' (1 Sam 25:41 (författarens kursivering) - se också 1 Pet 3:6)
'Tradition! Kultur! Seder!' hör jag dig utropa, 'Det är gäller inte i dagens samhälle!'
Jag kommer inte väl överens ens med lök. Om du tycker att jag är en fullkomlig idiot får jag tacka så mycket, men jag är faktiskt inte fullkomlig.
Helt klart finns det inslag i de citerade avsnitten som är omoderna, men där finns också något på en djupare nivå. Det ligger på samma nivå som budordet om att inte ha begär till sin nästas oxe. Befriat från sina dammiga Mellanösternkläder är det en fråga om moral.
Även om vi inte är skyldiga att efterlikna de yttre formerna i ovan nämnda exempel, är den anda de vittnar om mycket närmre Guds hjärta än de spår världen satt i oss. Och det känns lika bekvämt som en läckande vattensäng.
Vi erkänner behovet att underkasta oss Kristus, men tanken att underkasta oss en annan kristen är bannlyst. En sådan attityd är uppenbart obiblisk. Den är inte ens rationell. Hur kan vi underkasta oss Gud om vi inte underkastar oss hans delegerade auktoritet?
Följderna av detta blir av enorm betydelse för vår tjänst. Begäret efter att göra vår egen grej söker sig gärna till förstaplatsen i listan över faktorer som hindrar överlåtna kristna från effektiv tjänst. Visst, vi underkastar oss Gud. Om livet blir verkligt tufft kan vi alltid intala oss att vi inte hörde honom. Vi har inte ens något emot att ha medarbetare så länge vi själva är i centrum.
Jag ber dig att i bön studera Skriftens på detta område. (2 Mos 22:28; 4 Mos 12; 1 Sam 24:4-6; Pred 10:20; Rom 13:1-7; 1 Kor 4:15-21; 5:12-13; 16:16; Ef 5:21; 1 Thess 5:11-14; 2 Thess 3:14-15; 1 Tim 5:17; Titus 2:5,9; 3:1-2; Heb 13:7,17,24; 1 Pet 2:17; 5:5) Innan vi tagit underkastelsen på allvar kommer vi att gå miste om den frihet och tillfredsställelse som Gud planerat för oss.
Du kanske tänker att Bruce Olson är ett undantag. Som 19-åring anlände han till Sydamerika helt oberoende av kyrkor och organisationer. Övertygade om att han inte var villig att underordna sig, blev han bortvisad av de andra missionärerna. Föga anade de att han var underordnad den suveräne Herren Gud och att det var han och inte de, som hade störst respekt för mänsklig auktoritet. Olson tillskrivs äran att ha varit katalysator för den 'snabbaste ekonomiska tillväxten hos ett primitivt samhälle i världen'. Hemligheten var hans anda av underkastelse. Stenåldersindianer bad om hans råd. Istället för att ta tillfället i akt och hävda sig själv, vände han upprepade gånger tillbaka problemet till dem, villig att underkasta sig vad de än beslutade. Han respekterade till och med medicinkvinnor och sökte inte underminera utan underbygga deras auktoritet. Denna radikala inställning visade sig vara långt mer effektfull än många missionärers vita arrogans. Det dröjde inte länge förrän samma medicinkvinnor kombinerade moderna vaccinationer och mediciner med äkta tro och bön till Herren Jesus på ett sätt som får de flesta av västvärldens medicinare att framstå som hedningar.
Florence Nightingale visste hur hon skulle ta befälet och upprätthålla disciplinen. Hon kunde ha stormat byråkratin, apatin och fördomarna. Men denna högborna dam kände också till underkastelsens makt. Hon anlände till ett militärsjukhus för att där finna ett skriande behov av hjälp. Hela hennes inre ropade om hur akuta och omfattande behoven var. Ändå avvisade läkarna hennes sköterskor och till och med hennes medicinförråd. Med en vilja av järn tystade hon ropet inom sig. Hon höll sina sköterskor tillbaka och stod beredd när hon tillfrågades officiellt. Miss Nightingale var tuff och jag vågar påstå att underkastelse var det största beviset på hennes styrka.
Det finns inget ädelt i påtvingad underkastelse. Det är förödmjukande. Inte heller ligger det något Kristuslikt i att låta sig skrämmas till underkastelse. Det är bara feghet. Vad jag vill framhålla är en dygd av bästa sort: underkastelse som en följd av inre styrka. Olika iscensättningar visar dess olika skepnader. Underkastelse är ibland ett vågat experiment. Den chock vi först upplever när vi hör om Bruce Olsons samarbete med medicinkvinnor riktar strålkastarljuset mot den varianten. I en annan situation är det ett utsökt sätt att visa kärlek och tillit; en inre skönhet som lyser så starkt att också fysisk skönhet bleknar i dess närvaro. Sådan skönhet är inte så mycket motsatsen till dominans som den är egoismens antites. I ytterligare ett sammanhang blir underkastelsen till en kraftfull uppvisning i självbehärskning som vi såg i ett fragment av Miss Nightingales liv.
Attityder
'Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.' (Matt 23:11) Var inte som Fariséerna som njöt av att vara i rampljuset. (Matt 6:1-8, 16-18)
Lika ångande som Naaman när han blev tillsagd att ta ett bad, (2 Kung 5:7-14) kanske vi gör något heroiskt för Gud - terroriserar demoner, hänger i bara tummarna i hjärtat av islam, skjutsar en skadad ängel till veterinären (vem annars spjälar brutna vingar?) - men när det handlar om det jordiska - tja, jag staplade stolarna i kyrkan förra veckan. Och du badade förra julen.
Mirakler tar vi oss genast an. De enkla uppgifterna tar längre tid. Om det dämpar vår stolthet sjunker saven i vår entusiasm. Vi vill ha äran. Gud kan söka sin egen.
Det finns inga underlägsna kallelser; bara underlägsen kärlek. För Farisén Simon var tvätt av Jesu fötter långt under hans värdighet. För kvinnan han föraktade var samma uppgift ett privilegium. (Luk 7:36-47) För Johannes Döparen var det en sådan oerhörd ära att den syntes ouppnåelig. (Mark 1:7) Det är vår kärlek och beundran, inte uppgifterna, som är för små.
För att bromsa Guds plan att välsigna dig:
* Skjut upp alla seriös förberedelser för tjänst innan en förstklassig tjänst dimper ner i ditt knä.
* Vägra att uppmuntra och hjälpa de som redan gått in i sin kallelse. (Jämför Heb 10:24)
* Var för stolt för att påminna dina ledare om att du fortfarande finns tillgänglig för små eller stora behov. (Jämför Titus 3:1)
* Försumma troheten i att utföra det lilla som Gud har givit dig att göra. Känn dig för överlägsen för att städa i kyrkan eller att bli vän med de socialt utstötta. Om du till exempel skulle vilja ha en tjänst som sångare:
l Anse det vara under din värdighet att bidraga med din stämma från kyrkbänken för att lyfta hela församlingens sång.
l Dra slutsatsen att om Gud inte vill förse dig med en mänsklig publik förtjänar han inte att höra dig sjunga för honom i ensamhet.
I Jag vet att du redan är väl skodd - alla trampar på dig. Du har suttit i baksätet så länge att du slitit ut två kikare i dina försök att se vad som händer där framme. Håll ut: om du måste böja dig långt ner betyder det att du också kan nå högt när du sträcker dig.
Självfallet förändras allt när vi får reda på vår sanna kallelse. När Gladys Aylward anlände till Kina tog hon genast ett jättekliv från sin forna status som hushållerska till mulskötarens svindlande höjder. Att skrapa lera från mulor och utfodra dem var bland hennes främsta uppgifter. Elva år senare, enormt många erfarenheter rikare och med flyt i språket, blev hon evangelist i en lokal kyrka. I Kina var denna post så vanlig och simpel att ingen västerlänning före henne hade nedlåtit sig att acceptera den.
Floder fyller oceaner för att oceanernas vattenstånd är lägre. Dalar myllrar av liv, medan höga bergstoppar förblir kala.
Visste du, att för 70 år sedan sände Nordamerika tusentals protestantiska missionärer halvvägs runt jordklotet till Afrika och Asien, medan länderna strax utanför tröskeln fullständigt ignorerades? I exempelvis hela Centralamerika, fanns bara ett protestantiskt spansktalande vittne. Ett skäl som angivits som förklaring till denna tragiskt bisarra situation, är att dessa länder 'saknade den glamour' som omgav andra missionsfält.
Bill Greenman hade en ovanlig vision: en cirkus (nej, inte din kyrka - en riktig cirkus) som förhärligade Jesu namn. Ett tag delade ingen på hela jorden hans dröm och ändå vägrade han låta drömmen blekna. Medan han inväntade Guds tid gav sig Bill i kast med att hjälpa andra att nå sina mål för tjänst, särskilt de mål hans pastor hade. Han var kyrkvaktmästare, sprang ärenden, klippte gräsmattor, städade toaletter - han gjorde alla de inspirerande uppgifter vi älskar att låta andra göra. Han har nu sin cirkus och en hel armé av entusiastiska hjälpare. Bill förundras över deras hängivenhet och det sätt de alla samlades kring honom för att erbjuda sina tjänster. Utan dem skulle denna kallelse fortfarande bara flyta runt utan inriktning. Han är övertygad om att deras ovärderliga hjälp är en manifestation av lagen om sådd och skörd. Han förband sig att hjälpa andra i deras tjänster. Nu skördar han rikligt.
Vi applåderar det oförutsägbara. Himlen applåderar markarbetet. Det är vad som uppnås i det osynliga som skapar sant stora personligheter - och uppdrag.
Download the full book (In English)
More exciting webpages by Grantley Morris:
[Ministry of Music] [Handling Guilt] [Evangelistic Pages] [Is God using these sites?] [ More!]
Comments? Prayer Request?
netburst@net-burst.net Looking
forward to your mail!
(Please mention which of the web pages you are
referring to, and ensure your return E-mail address is
correct.)